Anteckningar om penningteori, inkomst, priser m.m

Lafferkurvan - skatt på inkomster

Utbudsekonomins grundidé är minska hindren för människor att producera varor och tjänster, t.ex sänka inkomstskatt och skatt på kapital och tillåta större flexibilitet med mindre regleringar. Enligt utbudskonomin kommer konsumenterna att dra nytta av större utbud av varor och tjänster till lägre priser. Typiska politiska rekommendationer från utbudssidans ekonomer är lägre marginalskatter och mindre reglering. Lafferkurvan utgör grundsatsen i utbudssidans ekonomi, statens skatteintäkter ökar med skattesatsen, men rasar sedan snabbt till ingenting. Skattesatsen som ger högsta statliga inkomster ligger någonstans mittemellan 100 % och 0 %. Någon vidare teoretisk härledning - utöver Lafferkurvan - lyser med sin frånvaro. Lägre skatter kan ha en stor effekt för nystartade små företag men för stora och väletablerade företag är det svårt att se någon vinst för staten med sänkta skatter. Vidare kan man även våga påstå att sänkt skatt för låginkomsttagare och pensionärer med liten pension har kraftig effekt på efterfrågan, medan höginkomsttagare knappast kommer att öka sin konsumtion om de har lägre skatt. Effekten blir en lägre arbetslöshet med en samtidigt ökad inflation. En sund ekonomi tål inflation upp till fyra procent. Med en inflation under 2 procent skapas en arbetslöshet på 8-10 procent!

Om du betalar 0% eller 100% i skatt så tjänar staten ingenting. Så sant, så sant - men hur ser det ut någonstans mitt emellan? På den lilla bilden kan du se hur man tänker sig att skatteintäkterna varierar med skattesatsen. Men kurvan i den lilla bilden - och som också används i wikipedia och av nationalekonomer - har inget med verkligheten att göra. Det finns ingen funktion eller särskilda data som visar lafferkurvan. Den är endast ett dåligt och intetsägande pedagogiskt försök att beskriva skatter och inkomster.

Det stora diagrammet visar hur en kurva förändras vid olika krafter (accelleration) mot förändringar i en rörelse. Skatteintäkterna har större likhet med denna verklighetstrogna kurva än den s.k lafferkurvan. Om skatteuttaget ökar och motståndet mot skatteökningar är konstant kommer kurvan att avta snabbare. De båda kurvorna når samma höjd vid konstant acceleration, men en högre skattesats når maxpunkten snabbare. (Med samma initiala villkor i övrigt)

Om inga andra krafter påverkar inkomstens rörelse beskriver den en rät linje (som i strålarna ut från origo), men med olika påverkande krafter rör sig inkomstkurvan i en parabel, där accellerationen är riktad nedåt. För riktigt höga inkomster - när det rör sig om mångmiljonbelopp - blir inkomsttagarna snabbt jämförelsevis fåtaliga, vilket också medför att kurvan mer eller mindre planar ut på en låg nivå. Största skatteintäkten ligger i det här exemplet mellan tre- och sexhundra tusen.

Begreppet fas i ekonomi

"Fasrum är ett matematiskt rum som beskriver ett systems konfiguration och rörelse"(Wikipedia). Fasrum i matematik och fysik är ett rum där alla tänkbara tillstånd av ett system är representerat och där alla tänkbara tillstånd av ett system motsvaras av en punkt i fasrummet (eng. wikipedia). Systemets parametrar bildar systemets koordinater (dimensioner). Förändring av dynamiska system i kontinuerlig tid skrivs ofta på följande sätt: = x-cos x, där punkten över x avser differentiering med avseende på t (tid).

Det närmaste man kan komma begreppet fas i ekonomi är termerna "procyklisk" och "kontracyklisk", vilet avser makroekonomiska variabler som tänks röra sig i samma respektive motsatt riktning som BNP. Här kan det vara på plats att begrunda en differentialekvation och dess motsvarande fasrum. Ekvationen Θ’ = f(Θ) mosvarar ett vektorfält på cirkeln. Θ representerar en punkt på cirkeln och Θ’ dess hastighetsvektor i punkten. Punktens rörelse på cirkeln i en riktning medför att den till slut återkommer till startpunkten. Vektorfält på cirkeln ger den mest grundläggande modellen av system som är periodiska (oscillerar). En punkt på cirkeln kan beskrivas som en vinkel eller en fas. Det enklaste systemet är när rotationsvinkeln är konstant = w.
När Θ(t) = wt + Θ är lösningen periodisk genom att Θ(t) ändras med 2π och återkommer till startpunkten efter tiden T = 2π. T är perioden för svängningen (och alltså svängningstalet är lika med T^-1). Många biologiska system, däribland den mänskliga dygnsrytmen, är vanligen icke likformiga oscillatorer, varför ekvationen blir Θ’ = w - a sin Θ. Om a = 0 reduceras ekvationen till en likformig svängningsrörelse. ^*

När man använder begreppet "fas" för att beskriva något så avser man ett skeende eller ett tillstånd relativt en norm. I nationalekonomisk teori förekommer allmänt aggregerade data vid beräkningar, och de behandlas som om de utgjorde en enda homogen massa i ekvationerna. Men då har man inte tagit med i beräkningen att t.ex olika inkomstgrupper befinner sig i olika fas med varandra. Om man t.ex betraktar olika lönegrupper under en löneförhandling så framgår det alldeles tydligt att grupperna är uppdelade i olika faser. Om man sedan sammanför grupperna till statistiska aggregat så har man klumpat ihop ekonomiska massor med icke homogena egenskaper. Även om grupper befinner sig i samma skikt och har samma aggregationstillstånd befinner de sig i olika faser. Än mer påtagligt blir det om man jämför olika branscher, t.ex om man jämför byggbranschen med tillverkningsindustrin. Bostadssektorn går ju i princip i motfas med industrin, eftersom bostadsinvesteringar ofta är störst vid konjunkturnedgångar.

Periodiska system utmärks av svängningsrörelser, och frekvens och period har samband med vågrörelser och våghastighet. För en period betcknas vanligen våglängden med λ. Hastigheten v för en våg är därför λ/τ, där τ representerar tidsperioden. Skillnaden i position mellan två punkter delat med tidsdifferensen på en våg betecknas fashastighet. Med exempel från nedanstående tabell kan vi beräkna sambandet mellan vågfrekvensen w och vågtalet med formeln w²=g*k²*p, g=gravitationskonstant, k=vågtal, p=timinkomst. Första raden ger k=0,001514, vilket ger fashastigheten w/k ∝ 8,72, medan sista raden ger fashastigheten 19.33.

Pris - penningmängd - kvantitetsteori

Den pågående eurokrisen är förmodligen början till slutet för den nyliberala ekonomiska filosofin: att minska statens utgifter och regleringar och genom strama tyglar hålla penningmängden på lämplig nivå för produktionen på kort sikt och prisnivån över längre perioder. Milton Friedman i all ära, men eurokrisen pekar på några fundamentala felaktigheter i penningteorin.

Det kan inte vara lätt att vara professor i nationalekonomi och förklara kvantitetsteorin. Allmänt brukar den formuleras sålunda: MV = PT eller MV = ∑ P_iQ_i , där M i vänstra ledet (VL) står för penningbelopp under en viss period (t.ex år) medan V antas betckna transaktionshastigheten (wikipedia: den genomsnittliga frekvensen för alla transaktioner som en enhet av pengarna används) och i det högra ledet (HL) beskrivs summan av priser P och kvantitet Q i transaktioner (ibland sägs Q vara index för reala värden)! Det finns ingenting i ekvationen som är logiskt hållbart; den blandar mängd, hastighet och frekvenser, index och vispar ihop det till en förfärligt möglig surdeg. Inte ens dimensionerna går det att få rätsida på!

Om vi återgår till formeln i vänstra ledet (VL) MV så uttrycker det en produkt av en mängd M och en hastighet V . Med det menas helt enkelt att en kropp är i rörelse (i en bestämd referensram) med en bestämd hastighet , som vi för enkelhets skull betecknar p/t. Multiplicerar man sedan hastigheten men en viss mängd så får man helt enkelt M*V = P . Men nu är det inte längre fråga om statisk penningmängd utan snarare penningmängdens rörelsemängd. I ett slutet system är det en konserverad kvantitet som inte kan ändras: dvs penningmängden måste påverkas av en yttre kraft för att komma till en högre eller lägre nivå. I sådana lägen är det riksbanken och regeringens åtgärder som kan ändra penningmängden. En lägre ränta sänker finansiella kostnader samtidigt som sparandet minskar. Men en sänkning från 3,5 till 2,5 procent medför också att den ekonomiska perioden ökar med 11,5 timmar, vilket också betyder att löneinkomster minskar på motsvarande sätt. Men den centrala aspekten ifråga om räntesänkning är att centralbanken då även förlänger tidsperspektivet. I stället för normalperioden 24 timmar ökas perioden till 28,5 och sedan - i 2,5 procentsfallet - till 40 timmar! Per tidsenhet betyder det att penningmängden tappar fart, dvs penningmängden minskar i 24-timmarsperioden! Det spelar inte så stor roll om centralbanken i det läget sänker räntan till under en procent. Tillväxten kommer att fortsätta falla så länge som penningmängden per tidsenhet inte ökar. Det enda sättet som återstår att öka penningmängden är att efterfrågan på arbetskraft ökar, dvs att löneinkomsterna ökar, vilket kräver att regeringen vidtar arbetsskapande åtgärder. Det kan endast ske genom offentliga investeringar. Finansiering genom ökad skatt på det overksamma kapitalet, dvs genom att beskatta individer med stora förmögenheter och och höga löneinkomster! De stora företagen har dessutom genom enorma vinster och gott om pengar, som i ett krisläge förblir till stora delar overksamt kapital, som inte heller ökar penningmängdens rörelser varför även företagen kan beskattas hårdare. Det är genom att öka penningmängden per tidsenhet, som skapar tillväxt i ekonomin. Det är särskilt viktigt att ett socialt försäkringssystem fungerar i en ekonomisk tillbakagång. Försäkringssystemen bidrar till att öka penningmängden i rörelse som skapar ökning i den nödvändiga efterfrågan.

Men det återstår en besvärlig problemsituation: om staten har sålt ut stora delar av infrastrukturen så återstår inte mycket för staten att investera i; det kan då råda brist på statliga investeringsobjekt! Vad återstår av det gemensamma ägandet? Vägar, järnvägar, skolor och vårdinrättningar? Hur är det med ägandet av vattenkraften och den energi, som den genererar, till exempel? Den senaste tidens krav på utförsäljning, dvs privatisering, av offentliga verksamheter har skapat en brist på offentliga investeringsobjekt. I länder med dåligt skötta ekonomier ställs nu stora krav på utförsäljning av statliga företag och verksamheter, något som bara kan vara tillfälliga lösningar, men på lång sikt begränsar regeringarnas manöverutrymme och försämrar välfärden.

Formella synpunkter

------ ----

Prisets kraftkomponenter är alltid riktad mot jämviktsläget, där prishastigheten når sitt största värde och dess potentiella energi = 0. Den totala energin är konstant, och genom priset (transaktionen) matas energi in i det ekonomiska systemet som visas i figuren t.v. I figuren t.h visas uppdelningen energimängden E = E_k, E_p, och som också framgår kan rörelsen i ett ekonomiskt system beskrivas som en vågrörelse och därmed som en rörelse med vågegenskaper. Priset eller den ekonomiska transaktionen sker under en viss tidperiod (här 24 tim) och återgår så småningom till startvärdet, när hela perioden har genomlöpts. Genom att trixa med rörelsens grundekvationer får man fram andra och nya samband, vilket ger kuskap som rent intuitivt inte är självklar, exempelvis:

Det bör också noteras att om priset representerar en slags ekonomisk kraft (F_p) under motsvarande tidrymd och multipliceras priset med den ekonomiska massan får vi den ekonomiska rörelsemängden. OM man istället multiplicerar priset med tiden får vi den ekonomiska "impuls", som inträffar varje dag och som för arbete(eller produktion) utgör arbetsinkomst och som egentligen bidrar till penningmängden under perioden ifråga.

Här några exempel från Tabellen nedan: P = 0.2571, a = wa/2 = 0.0214, P/a = 12 och således 12 × 0.02143 = 0.2571. Samma förhållande gäller även för priset på arbete i tabellen över inkomster: sista raden ger 12 × 2,5985 = 31.18. Du kan själv kontrollera uträkningen. Det finns många fler samband i tabellerna för den som vill upptäcka samband. T.ex jamför kvoten mellan kvadraterna på radien r och inkomst eller pris per timme, och undersök kvadratrötterna!

Motsvarande begrepp i ekonomisk teori är svårt att hitta och den påhittige kommer säkert att kunna uppfinna passande begrepp. Massa inom mekanik/fysik är ett mått på kroppens mängd av materia. Massan är ett mått på det motstånd, som kroppen gör mot rörelseförändringar, dvs ett mått på kroppens tröghet. Massa utövar gravitation och påverkar därigenom andra andra massor i dess omgivning. I ekonomi kan således massa sägas vara ett mått på dess ekonomiska eller monetära innehåll. För att undersöka kvantiteten Q kan vi i ekvationen m = P / a insätta Q och faktorn g, vilken är den acceleration som kraften ger varans ekonomiska innehåll per prisenhet (en godtycklig nyttighet), erhålles m = Q / g, och ifråga om konsumtionsvaror ger genomgående låga värden. För tillfället nöjer jag mig att konstatera att den ekonomiska massan multiplicerad med accelerationen utgör en "priskraft" F_p = P (i tabellen över inkomst I / tim).

Ersättning för en vara

Definition: priset är den mängd ersättning som utbetalas från en agent till en annan i utbyte mot varor eller tjänster. Om vi betraktar det klassiska fallet av personer som byter varor: 5 äpplen för 2 limpor bröd. I ekonomisk teori kan man säga att priset på äpplen var 2 / 5 = 0,4 bröd. På samma sätt skulle priset på bröd vara 5 / 2 = 2,5 äpplen. I förlängningen menar man att valuta är helt enkelt vara som äpplen eller bröd. Det kan accepteras i vardagligt tal men är långt ifrån vetenskapligt acceptabelt.

Den traditionella ekonomiska pristeorin antar motpolerna tillgång och efterfrågan. Efterfrågan bygger på marginalnytta, medan å andra sidan utbud baseras på marginalkostnaden. För att göra det enkelt: ett jämviktspriset föreligger när marginalnyttan är lika stor som marginalkostnaden

Priset - yttre och inre krafter

IS-kurvan (den Keynesianska korsmodellen) visar vilken ränta som krävs vid varje given BNP för att varumarknaden skall vara i jämvikt. En förändring i statliga utgifter (G eller T) förskjuter IS-kurvan. Vad menas med "statliga utgifter förskjuter IS-kurvan"? Teoretiskt kan IS-kurvan endast flytta cirkelns periferi om radien r ändras, och radien ändras genom att räntan P (= priskraften), genom dämpkonstanten, ändras. Räntekraften P så att säga styrs av riksbanken och offentliga utgifter och inkomster. Samma sak gäller för LM-kurvan.

Det är en allmänt känd princip (d´Alemberts princip) att mellan punkter i ett system i rörelse i varje ögonblick råder jämvikt mellan på systemet verkande yttre krafter och tröghetskrafterna (yttre och inre krafter samt den motsatt riktade tröghetskraften - m a). Om vi jämför med priser från tabellen nedan: till att börja med är det lätt att bestämma skillnaden i radien. Ta den första och den sista som exempel: Skillnaden (radie) 3,0883 - 1,0685 = 2,0198 och skillnaden i kvoten accceleration är 0,0429 / 0,0148 = 2,89 och kvoten mellan priserna är 0,5147 / 0.1781 = 2,89 (ju fler decimaler desto bättre överensstämmelse), som omedelbart ger oss en bekräftelse på att krafter förhåller sig som deras respektive accelerationer (med vilka de kan påverka varandra). Återigen kan du kontrollera denna beräkning från exempel i tabellen nedan. Det är intressant att konstatera att den rent fysiska massfaktorn ökar (om vi bibehåller massan frå 24-timmars systemet)när perioden blir längre. Om räntan sänks från 4 till 2 procent fördubblas massan. Trögheten - dvs motståndet mot rörelseförändringar - blir större. Centralbankernas respektive regeringarnas styrningar påverkar visserligen det ekonomiska tidsförloppet, men de kan inte påverka den fysiska tiden - året har fortfarande 365 dagar och varje dag indelas fortfarande i 24 timmar oavsett vad centralbanken eller regeringen hittar på.

Lorenzkurvan

Max O. Lorenz utvecklade kurvan för att beskriva inkomstojämlikheter. Ginikoefficient bygger på Lorenzkurvan och visar hur inkomstfördelningen ser ut i en viss population. Ginikoefficienten är i korthet kvoten mellan arean av ytan under den röda kurvan och arean under den gröna kurvan, och som framgår av diagramet nedan ligger kvoten mellan 0 och 1. När ytorna är lika stora råder fullständig jämlikhet. Till höger visas en sinuskurva (amplituden har dämpats) längs linjen y=x

I diagramet redovisas i siffror kvoterna mellan x- respektive y-koordinaterna samt kvoten mellan kurvornas lutningsvinkel inom parentes. Betraktar man det senare fallet råder fullständig jämlikhet när kvoten är 1 och när kvoten är mindre än 1 ökar ojämlikheten. Har man bara ett fåtal mätpunkter är det enklare att använda och beräkna vinkelmåttet. Om man gör en enkel analys av jämlikhetskurvan y=x kan man konstatera att vektorfältet (de svarta pilarna i diagrammet) visar att skärningspunkten mellan kurvorna utgör ett stabilt läge. Om vi befinner oss tillräckligt nära skärningspunkten kommer avvikelsen att avklinga mot det stabila jämviktsläget. Det här är en viktig iakttagelse, eftersom riktningen mot jämviktsläget så att säga utgör en naturlig rörelse. På arbetsarknaden borde det således vara en angelägenhet att parterna inser vikten av att inte låta löner och bonussystem skena iväg i motsatt riktning, dvs i stället för att följa kurvan y=x låter man löner följa lorenzkurvan, där vektorfältet pekar i motsatt riktnimg. (Inom fysiken förekommer lorentzkurva eller Lorentzprofil, uppkallad efter den holländske fysikern Hendrik Antoon Lorentz. Nobelpris i fysik 1902 med Pieter Zeeman. Observera skillnaden i stavning mellan de vitt skilda kurvorna.

Pareto´s princip (80-20 regeln) används ofta som en enkel tumregel för att beskriva ojämlikhet. Pareto fann att ca 80% av Italiens samlade förmögenhet tillhörde 20% av befolkningen och liknande förhållanden visade sig existera i andra länder. 80-20 regeln har ofta används i olika samanhang för att beskriva likartade förhållanden. Men principen missbrukas därför ofta.

Arbetskraft

Effekterna av en löneökning är tänkt att flytta (i den vänstra bilden) från punkt A till punkt B. För att förstå detta bättre, säger teorin oss, vi måste överväga inkomsteffekten och substitutionseffekten (visas i diagrammet i mitten). Och i detta fall - inkomsteffekten - övergången är från A till C. Men när lönen stiger, kommer arbetstagaren att arbeta fler timmar för att nå en högre lönenivå, och nu har vi en rörelse från C till B. Arbetstagaren kommer att flytta bort från fritid eftersom fritid på så sätt har högre kostnad. När arbetstagaren väljer mer fritid uppväger hans marginalnytta av fritid hans marginalnytta av inkomst. Den ekonomiska teorin konstaterar: "Det finns ingen mening med att tjäna mer pengar om du inte har tid att spendera den". Min omedelbara fråga är: hur fungerar inkomsten för miljonärer? Om teorin utesluter vissa individer (alla tillhör arbetskraften!) så falsifierar teorin uppenbarligen sig själv!

| |

Innan jag går vidare måste jag notera följande fantastiska resonemang: I diagrammen ovan avser inkomst och fritid en 24-timmarsperiod; inkomst kan ju mätas t.ex kr per 8 timmar men fritid 8 timmar per 24 timmar? Hur mäts fritid och hur deriverar man fritid? Om det bara är ett tal är det ju svårt att derivera, men ekonomer krånglar ju alltid till enkla saker med implicita funktioner (för varje värde på x finns högst ett y så att F(x,y) = 0). Hela resonemanget om priser, arbete, utbud och efterfrågan är på något sätt så självklart och commonsense-artat. Men ekonomisk teori måste nog överge det sunda förnuftet för att höja sig till vetenskap. Händelser i vår värld förefaller styras av principer, som är främmande för vår intuitiva föreställning. I ekonomisk teori framträder sunda förnuftets intuitiva föreställningar i det linjära eller snarare rätlinjiga sambanden och funktionerna.Matematikern Herman Weyl menade att det ger klumpiga och primitiva ekvationer. Det blir dessutom svårt att genomföra mätningar för att kontrollera resultaten. Marginalkostnaden skall vara lika med marginalintäkten vid en optimal resursfördelning (jämvikt): det totala utbudet av arbetskraft är då lika med den totala efterfrågan. Men den satsen är ju faktiskt inte sann, eftersom det fortfarande finns arbetskraft som saknar arbete. Arbetslösheten kan inte vara noll, det finns bara en nollvision (den naturliga arbetslösheten är lika med strukturell, som avser färdiheter och utbildning t.ex, och friktionsbetingad arbetslöshet, som avser den tid som åtgår för att söka nytt arbete). Men den naturliga arbetslösheten avser en eller ett par procent, medan en arbetslöshet på 6-10 procent är något helt annat.

Avslutningsvis ytterligare en kommentar: produktiviteten av arbetskraft är avtagande, dvs när fler och fler arbetare anställds, börjar deras bidrag till produktion att minska. Om arbetskraftens produktivitet multipliceras med värdet av produktionen som företaget framställer, får vi värdet av den extra fysiska produkten av arbetskraft: MP_L * P_Q = MR_Q, P_Q = produktpris. Om vi kunde mäta storheterna så skulle vi kunna uttrycka produktiviteten:

Produktionsteori

Var och en inser snabbt att man stöter på patrull när man skall mäta produktiviteten liksom det extra värdet i produktionen av de sist producerade enheterna. Oavsett det intuitivt riktiga i resonemanget så blir det svårt att kontrollera eller testa teorin. Och som vi har sett åtskilliga gånger kan det resultera i dystra konsekvenser. Det går alltså inte att testa teorierna, och när det gäller ekonomisk politik så blir det som brukligt att det är först när vi har facit i hand som vi ser att teorierna inte håller måttet; de tillåts falsifiera sig själva. Ett ytterligt farlig sätt att experimentera med folkets väl och ve.

Betraktar man en produktionskurva inom ekonomi så visar den sig ha formen av en andragradskurva, men den kurva som ofta visas tillsammans med övriga kurvor inom produktionsteorin är så att säga bara bilder av förutsatta samband. I diagrammet nedan visas en tänkt produktions kurva, som baseras på tabelldata från tabellen ovan. Det visar en andragradskurva för olika alternativa räntesatser 3 procent och 1 procent.

Kurvan ovan visar ett enkelt försök att tolka den traditionella ekonomiska produktionsteorin genom att bara använda data från en tabell över produktionsvärden (i stället för inkomster blir det priset på input, som ger ett motsvarande produktionsvärde i företaget). Kurvan för den totala produktionen är till formen identisk med kurvan för kaströrelsen eler kastparabeln. Den maximala höjden eller stighöjden bestäms av utgångshastigheten i kvadrat dividerat med dubbla gravitationskonstanten(v²/2g, kastvidden är v²sin 2α/g). Motsvarande kurvor kan då också visas för övriga tänkta samband i den ekonomiska teorin. Vänder man på de röda kurvorna får man en bild av kostnadskurvor. I nedanstående diagram har räntan satts till 4 procent, och då kan man lätt konstatera att den undre kurvan (MPP) ligger innanför maxproduktion. På motsvarande sätt för fallet med 1 procent skär MPP-kurvan x-axeln långt bortom maxproduktionen.

Det förekommer ett antal produktionsfunktioner i ekonomisk teori: Cobb-Douglas funktion, Q = AL^αK^β, eller Leontief Q= Min(aX₁bX₂..X_n). I Cobb-Douglas funktion är α och β kvoter mellan procentandelar av produktionsfaktorer (i det här fallet arbete och kapital). En typisk produktionsfunktion är en kvadratisk funktion som i diagrammet ovan. Följer man den matematiska definitionen så bestäms varje givet produktionsvärde av uttrycket V₀ = √2gP (V₀= utångshastighet, g=gravitation, P=produktionsvärde), och tiden för att uppnå en viss produktionsnivå är lika med V₀/g. Motsägelser och paradoxer i ekonomisk teori resulterar inte i att nya teoretiska angreppssätt prövas, i stället försöker man anpassa äldre teorier till nya statistiska data. I vetenskapliga sammanhang brukar ju vanligen ohållbara teorier förkastas, men i den ekonomiska forskningen försöker man istället att anpassa en teori genom att införa nya konstanter som ger en bättre överensstämmelse med nya statistiska uppgifter. Kvoterna mellan procentandelar i Cobb-Douglas funktion är ett utmärkt exempel på detta förfaringssätt.

ARBETSLÖSHET

Phillipskurvan

I ekonomisk teori visas sambandet mellan inflation och arbetslöshet med den s.k Phillipskurvan. I sin klassiska form visar kurvan ett negativt samband mellan inflation och arbetslöshet: låg arbetslöshet åtföljs av hög inflation och omvänt. Den i ekonomisk teori återkommande bilden av ekonomisk aktivitet visas nedan (jfr diagram över arbetskraften). Kurvan är uppkallad efter William Phillips och formulerades 1960 av Paul Samuelson och Robert Solow.

I slutet på 1960-talet uppträdde ett annat fenomen som inte stämde med Phillipskurvan, ekonimin uppvisade såväl hög arbetslöshet som hög inflation, s.k. stagflation. Detta försökte man förklara med ett så diffust begrepp som "rationella förväntningar", som antogs förklara att kurvan ändrar utseende beroende på framtida förväntningar om inflation. Millton Friedman menade att Phillipskurvan beskrev ett kortsiktigt perspektiv, medan i det längre perspektivet skulle förväntningar om framtida inflation bakas in i löneutvecklingen. (NAIRU: non-accelerating inflation rate of unemployment). Kritiken mot NAIRU under senare tid har har främst inriktats på frånvaron av ett unikt jämviktstillstånd (vilket motsägs av d´Alemberts princip). Men här introduceras nu begrepp som "sticky prices", vilket återigen ger utrymme för en mängd förklaringar eller orsaker till fenomenet "orörliga priser".

Beveridgekurvan

Försöken att förklara arbetslösheten med hänvisning till "sökprocesser på arbetsmarknaden" och ökade matchningskostnader blandat med en ordentlig skopa självklarheter kan jämställas med "ekonomisk astrologi" och stjärntydning.

Konjunkturinstitutets makroekonomiska modell ger två förklaringar till varför jämviktsarbetslöshet uppkommer. Å ena sidan råder imperfekt konkurrens på arbets- och produktmarknaderna. Å andra sidan gäller det arbetsmarknadens sökprocesser som en ytterligare orsak till arbetslöshet. Enligt denna modell bestäms den långsiktiga jämviktsarbetslösheten "således av en rad olika faktorer som påverkar prisbildning, lönebildning, företagens rekryteringsbeteende och de arbetslösas sökbeteende". Om raden av faktorer lämnas öppen så kan ju ingen anmärka på konjunkturinstitutets prognosmodell.

Beveridgekurvan sägs illustrera sambandet mellan vakanser, lediga jobb, och arbetslöshet: "Ju fler lediga jobb som finns, desto större är sannolikheten för en person att finna ett arbete, dvs. desto lägre blir arbetslösheten". Ett otroligt ambitiöst sätt att uttrycka själklarheten. Och här staplas nu självklarheter på varandra: "Exempelvis leder fallande efterfrågan i ekonomin till att vakanserna minskar samtidigt som arbetslösheten stiger...När konjunkturen vänder och efterfrågan i ekonomin ökar stiger antalet vakanser och arbetslösheten minskar." När företagens kostnader blir för höga vid nyanställningar sjunker efterfrågan på arbetskraft! Företag som ändå måste anställa tvingas att betala högre löner. Sysselsättningen är lägre när matchningskostnader införs i modellen - återigen hamnar man i intuitiva commonsense-resonemang, som möjligen ger ett sken trovärdighet men som ingenting förklarar.

Riksbankens Penningpolitiska rapport 2007/2 visar en Beveridggekurva för åren 1980-2006(vakanser och arbetslösa i procent av arbetskraften, bilden t.v nedan). Riksbankens kommentar: "Sambandet var relativt stabilt under hela 1980-talet. Men i början av 1990-talet blev utvecklingen dramatisk, då andelen arbetslösa ökade snabbt samtidigt som vakanstalen i stort sett var oförändrade. Sedan mitten av 1990-talet har kurvan skiftat utåt, vilket kan tyda på att matchningen fungerar sämre än på 1980-talet."

|

Vad har då matchningar med ökad arbetslöshet att göra? I klartext - inte ett dugg. Om lediga jobb är oförändrat över tiden är det ju ett rimligare antagande att arbetskraften ökar genom att fler personer kommer ut på arbetsmarknaden, vilket också i stort överensstämmer med arbetslöshetssiffror för perioden. Roterar man bilden t.v. 180 grader och plottar statistiksiffrorna så är det alldeles tydligt att mätpunkterna koncentreras till ellipskurvor^[1] (egentligen är det här endast delar av en ellipskurva) som i bilden t.h. Räntan har förändrats kraftigt under samma period. Diskontot på 80-talet föll från 10 procent till 8 procent -88, 89-93 pendlade diskontot mellan 9 och 12 procent, och från 1995 föll reporäntan från 8.5 procent till 0.75 procent 2010 (nyligen höjt till 1 procent). Ellipskurvorna t.h visar en i det närmaste fullständig överensstämmelse med ränteutvecklingen. De två yttre kurvorna är nästan cirkelformiga och har en excentricitet som är nästan noll, medan den inre bruna kurvan har en eccentrisitet som ger en betydligt mera tillplattad form (med ena brännpunkten nära eller på den horisontella linjen) och som är större än noll.(En linje har en excentricitet som är = 1). Reporäntans kraftiga fall belyser kontraktionen av antal lediga jobb och ökning av arbetslösheten. Talet om matchningsproblem på arbetsmarknaden har därför, såvitt jag förstår, mera likhet med "ekonomisk astrologi" - försök att tyda stjärnbilderna på statistikhimlen. Allvarligt talat, det är beklämmande att "ekonomiproffsen" i riksdag och regering ägnar sig åt något som gränsar till kvacksalveri och oseriösa statistiklekar och därmed riskerar välfärden för folket.