Pennan - Synpunkter, rapporter och kritik

Vildrenen viktigast bland de fyrfota djuren

Utdrag ur "De valde friheten"

I lappmarkerna har bönderna från kustlandet fiskat och jagat under långa tider. Gustav Vasa tyckte inte att deras fiskande och jagande långt upp i inlandet var förenligt med åkerbruket vid kusten. Kustböndernas färder upp till de fiskrika sjöarna och viltrika skogarna längs älvdalarna hade uppenbarligen pågått under flera århundraden dessförinnan, hur länge är ovisst, och det förefaller helt naturligt att det folk som ägnade sig åt åkerbruk i kustlandet under mycket lång tid gjort färder upp längs älvdalarna för att jaga och fiska, som ett komplement till åkerbruket. Det förefaller troligt att det jordbrukande folket vid kusten tidigt lärde sig söka fisk, kött och skinn genom att följa de talrika vildrenarnas vandringar. Renens karaktär av flockdjur möjliggjorde massfångst, skriver Rolf Källström och tillägger, "utgående från individens behov har säkerligen vildrenen varit den utan jämförelse viktigaste djurarten i södra Lappland". Vildrenens ojämförligt största betydelse bland de fyrfota djuren, skriver Sven Ekman, framgår därav att lodbössorna helt enkelt kallades vilrensbössor.2 Vildrenen har varit viktig inte bara för människan, den har även varit viktig för de vilda djurens och fåglarnas fortbestånd. Även rävar, rovfåglar, kråkor och korpar etc. har kunnat dra fördel av vildrenen genom de rester, som de stora rovdjuren lämnat. I förlängningen av detta resonemang är det därför inte svårt att förstå vidden av vildrenens betydelse för hela djurlivet i lappmarken.

Vildrenen var ju ett eftertraktat jaktbyte ännu i slutet av 1700-talet av stor ekonomisk betydelse för nybyggare och bönder. När en vildrensflock upptäcktes gick man ’man ur huse’, berättar Sven Ekman. Bland de djur som notarien Holm nämner i sin beskrivning 1671 till Gäddas karta finns även "willrenar". Under 1800-talet försvinner de kvarvarande vildrenarna på grund av att den i princip blir ’utrotad’. Detta sker av två orsaker: dels därför att vildrensflockkarna jagas intensivt, dels på grund av att lappen lockar vildrenarna till den egna renflocken och förser dem med sitt eget bomärke, och denna märkning av lösdrivande omärkta renar har säkert förekommit även under senare tider. De renar som inte följer med lappens egna renar skjuts ner, säger Samuel Rehn. Rolf Källström skriver, att det låg i samernas intresse att vildrenen försvann, "eftersom den förorsakade oro och förvildning av tamrenen"

I ett historiskt perspektiv är lapparnas renskötsel i stor skala av sent datum, och på det stora hela har detta att göra med de gåvor och skatter som lapparna erlade. Ser man till de skattepersedlar, som lapparna i äldre tider brukade erlägga, och de varor som birkarlarna bytte till sig av lapparna, får vi bilden av lapparna som ett folk, som ägnade sig åt djurfångst och jakt. Mård, ekorre och bäver (inte minst bävergället spelade en viktig roll), var de eftertraktade pälsdjuren. Ännu långt in på 1700-talet var renhjordarna små och sköttes av kvinnorna och barnen, medan männen ägnade sig åt jakten och fisket. Israel Ruong antog att naturliga hinder, som t.ex sjöar och vattendrag, har lockat vildrens-jägaren att fånga och samla vildrenarna för att därigenom slutligen bli renskötare i stället för jakt på pälsdjuren. Det är också sannolikt på det viset att faunans förändring och omläggningen av skattepersedlarna på 1600-talet framtvingade denna förändring i levnadssätt hos lapparna. Vildrenens tillbakagång mot slutet av 1700-talet, då den forfarande allmänt jagades, synes styrka Ruongs teori.

Redan under medeltidens senare del är emellertid en förändring beträffande skattepersedlarna på väg, resulterande till slut däri, att skinnen ersättas vid skatteuppbörden av fisk och renavelns produkter, dvs. levande renar. Under en lång tid har det visat sig allt svårare för lapparna att genom jakt få fram tillräckliga mängder av de hittills vanliga skattepersedlarna.

Omläggningen sker definitivt under Karl IX, som anger att varje vuxen lapp skall erlägga två oxrenar eller tre vajor eller åtta lispund torra gäddor.5 Denna skatteomläggning förändrade livsbetingelserna varför det finns goda skäl att anta, att lapparnas intresse för renskötsel uppmuntras och deras renskötsel intensifieras.

I 1808 års jaktstadga förbjöds jakt på vildren och älg under tiden 15:e mars till 1:a augusti. Laestadius omnämner att vildrenar inte fanns i de södra lappmarkerna på 1830-talet, men säger att de har funnits där tidigare. J W Zetterstedt nämner också att han inte såg några vildrenar under besöket i Lycksele lappmark 1832. Mot bakgrund av dagens debatt om olika djurarters rätt till fortbestånd kan det vara på plats att ställa frågan om denna rätt borde utsträckas till att även omfatta vildrenen.